Jag avskydde kallblod, de var bara stora, klumpiga och otympliga.

MEN så mötte jag halvblod/ardenner korsningen Emil.... Och nu är jag så fäst vid honom att jag har talat om för Anita att jag vill köpa honom.

Igår var sista ridningen för mig på araby, då jag känner att efter 10 år på ridskola händer det inte så mycket mer trots special grupp, så jag (trots mina delade känslor) sa upp min plats idag. Det var storm inuti mig igår kväll när jag fick rida Emil (EJ FÖR SISTA GÅNGEN!!!!!!) Vi red ut sista gången, och det var en otrolig känsla att få komma i dundrande gallop på underbara Emil genom skogen. Han var så himla fin igår, jag flyttade undanför skänklarna och han gick som en dansande dressyrhäst, allt var verkligen perfekt, solen lyste.
Min Emil.

När jag kom hem, så sa jag till mamma och pappa "Vi måste köpa Emil, jag kan inte lämna honom där..." med tårar som rann nerför kinden.

Jag har alltså gått från att mer eller mindre avskytt kallblod utan anledning, till att fullkomligt älska ridskolans kallblod. Jag bryr mig inte om att han är tjurig i spiltan (vilket han troligtvis är för alla människor som springer där) för hos mig skulle han få en stor trevlig box, slippa ha grimma i hagen, vara ute DYGNET RUNT från vår till höst istället för att gå in vid 7-8 på kvällarna, rida lagom långa pass, lite dressyr, lite hoppning och långa sköna turer ute i skogen.

Jag VET att han skulle trivas hos mig på landet. Gallopera på stora gräshagar med trevliga kompisar.
Nu vet iallafall ridskolechefen att jag står högst upp på listan av att vilja köpa honom!

Älskade Emil .

'



jagälskardig