Det är jobbigt att vara hästlös.
Behöver inte åka till stallet 1-3 ggr om dagen. Inga tidiga morgonar. Inte massa tid i stallet.
Men vet ni vad? Im already miss it...
Alla frågade om det inte var jobbigt att åka till stallet tidigt på morgonen. Jag svarade "nej".
Kanske bara hästmänniskor förstår sådant här. Hur man kan ägna timvis med timmar åt en häst. Men den är inte bara en häst. Den är en levande varelse. En fin sådan med massa energi och envishet.

Jag talar nog för många hästmänniskor när jag säger att stallet är en fristad. Det är lungt. Hästarna är så fina. Alla pratar med alla i princip, ung som gammal. Stallet och hästar är det bästa som finns, och kommer alltid vara det.
Punkt slut. Jag kommer aldrig kunna sluta rida. Aldrig. Aldrig. ALDRIG. Bara 10 år på ridskola och kanske 6 år med privathästar konstant är bevisen. Har varit runt hos islänningar, shettisar, halvblod, ponnier osv. Jag har lärt mig sjukt mycket på det. Jag lärde mig tex att hästar innebär inte bara ridning. Jag putsade träns till halv elva på kvällarna, åkte med på träningar, hämtade hö. Men lärde mig även rida med enhandsfattning, dubbla tyglar osv. Sådant får man inte på ridskolan.

Jag vill redan ha hand om en ny häst. Helst en egen. Alla mina hästgrejjer ligger nerpackade i massa fodertunnor. Men jag är redan villig att packa upp dem igen..
Helst skulle jag nog vilja ha Emil på araby ridklubb. Kan man övertala ridskolechefen att få överta deras häst tror ni? Jag är villig att försöka.

Jag är en hästBITEN människa. Ju mer jag gör, desto mer vill jag.
Hade jag haft obegränsat med pengar och tid, hade mitt liv definitvt varit annorlundare mot nu.
Definitivt. Ett superfint fräscht stall med alla bra tillbehör, ridhus, paddock, terrängbana och väldigt fina och härliga hästar. Helt klart. Det är ju drömmen.

Blev ett långt inlägg.. Det är inte första gången jag skriver sådana här grejjer. Men nu vet ni iallafall.
Hästmänniska - forever and ever.

Bilden får tala för sig själv.